You can never say never.

Just nu är jag inne i en period där mina känslor ständigt spökar för mig. Ena stunden är jag glad och nästa sekund skvalpar tårarna. Jag är en person som inte kan gråta inför andra och håller gärna  mina tankar och problem för mig själv tills jag nästan bryter ihop för att dom blir så stora.

Jag vet inte vad som har flugit i mig. Jag har ständigt varit deprimerad och känslig i en period nu.

Ibland vet jag inte vad jag vill eller vart jag vill ta vägen. Jag är så rädd för att göra fel val och att lyssna på en känsla som bara är tillfällig. Ibland ställer jag mig också frågan ifall om jag är uppskattad och omtyckt av andra i min omgivning för att jag är så känsloladdad, men innerst inne vet jag att jag är det men behöver på något sätt en bekräftelse på det.

Det låter så patetiskt att skriva allt detta men jag känner att jag på något sätt blir tvungen till det för att det på ett sätt känns som en lättnad för mitt hjärta.

Jag vill vara ärlig mot andra men måste först  lära mig att vara ärlig mot mig själv.

Som sagt, känslor uttrycker vi på olika sätt.